Never ending story.
I morse var det krock i min hjärna igen.. jag tror att det kommer gå upp och ner ett tag framöver nu. Det är bara jobbigt att jag inte har någon som kan förstå. Har blivit åtsagd att inte göra en sak imorgon, kanske är lite dum - vem vet - men jag tänker göra det i alla fall. Frågan är bara hur man kommer att reagera. Glad, positiv, arg, ledsen, besviken, stum... det återstår väl bara att se. Noll förväntingar!
Igår skrek jag åt min mamma för att de hade ätit upp min kyckling hemma på berget och för att hon gav mig nån annan skit som jag inte ville ha och inte tänkte äta. Vi åker in på ica och hon ska köpa en ny åt mig. Försöker hålla tillbaka tårarna och tänker att jag kan ju fasiken inte gå där och grina. Sen försöker hon ge mig ett paket kyckling och säger "De här var det".. -Näädu, det var det inte. Sånna här skulle jag aldrig köpa!! Säger jag och är satans irriterad. Kastar tillbaka paketet och tar ett annat som hon får betala.
(Jag tror att hon förstod idag, det kan vara bra att ha någon att skrika på ibland.)
Ja.. det är tur att man kan skratta åt det också ibland.
De här små samtalen och mailen på jobbet gör så mycket.
Idag har jag hjälpt en från att få en "hjärtattack av de här jävla systemet"
Skickat en rapport som var "PERKFEKT!"
Igår fick jag frågan om "Snälla, gulliga du Ida" kunde hjälpa till med en sak.
Och fått frågan "Tillverkas Ockelboskotern fortfarande" haha, du får googla sa jag ;)
Men mest av allt så är de det att varenda dag som jag traskar till jobbet och under de åtta timmar (eller öhm, ja;P) som jag är där så ligger jag dubbelvikt av skratt mest hela tiden. Love it!
